Elin's

Att titta någon i ögonen, för att leta efter den personen man en gång känt gör att man inser hur mycket man missat och blundat för hur personen utvecklats.
Den känslan fick jag idag, ibland hänger man sig kvar vid minnet av hur någon en gång var och personen man faktiskt föll för och när man inte längre ser den personen så inser man hur mycket man blundat för.
Jag tycker det är oerhört tråkigt att när man går skilda vägar så blir man som främlingar för varandra, man ska helt plötsligt inte prata med varandra, inte bry sig på samma sätt som innan och man ska absolut inte träffas egentligen, man ska knappt existera.
Hur tragiskt är det inte när man haft något gemensamt så länge och man fortfarande kan skratta i varandras sällskap, hur tragiskt är det inte då att man helt enkelt inte ska bry sig på samma sätt?
Jag kanske har svårt att förstå hela den biten med att "han gjorde si,hon gjorde så" men jag ser det inte på det sättet jag kan inte, inte när man älskat någon så högt, inte när man respekterar den personen så mycket att varje sekund man får extra är en egen lycka i sig.
Jag kanske är knäpp som tänker på det sättet, en annan hade kanske smällt igen dörren för länge sen, eller så är det jag som bara har svårt att acceptera att verkligheten är så.
Jag har valt att inte vara bitter, ingen ilska i världen kommer göra saker bättre. Istället väljer jag att le, jag väljer att försöka leva och se ljuset hur svårt det än är, hur tomt det än är och hur hopplöst det än känns ibland så väljer jag att inte se det ur det perspektivet. Jag har för mycket kärlek för den här människan för att kunna hata honom.
Jag har för många fina minnen som gör det omöjligt för mig att vara arg, är det något jag kan bli arg för så är det just hur man ska förväntas vara mot varandra bara för att man inte har en "pojk/flickväns" stämpel längre, är det jag som tänker knasigt eller är det fler som känt som mig? Förmodligen eller jag hoppas iallafall att jag inte är ensam om detta tanke sätt.
Det värsta är inte tomheten, det värsta är inte att man är "singel" det värsta är att man ska behandla så ytligt och kallt som möjligt för att inte känna en känsla igen.
Känslor skrämmer livet ur en men ibland kan den känslan kanske vara helt rätt oavsett vad man sagt en gång tidigare. Det finns alltid tid för utveckling och så länge man är förlåtande och lyssnar och våga prata och framförallt våga lära känna varandra på nytt och låter det ta sin tid så tror jag att man kan övervinna allt tillsammans.

"Glöm aldrig vad det var som fick dig att falla för den personen som stal ditt hjärta, påminn hela tiden och lär känna varandra varje dag innan livet har rusat förbi"