Elin's

Det är så jag känner just nu, jag har verkligen velat skriva men har bara inte hittat tid för mig själv att sätta mig ner och få reda ut alla utropstecken som jag egentligen vill berskriva mig själv med, but here it goes.
Jag är inne på min andra vecka nu här hos älsklingen, känns både bra och dåligt var nog värst i början för då kunde jag inte sova utan att gråta mig till sömn, saknaden av min famil och rädslan man känner av att vara helt ovetande om vad som komma skall tog över så fort det blev tyst i rummet och lamporna var släckta, när huvudet började köra sitt eget race då blev det som värst.
Jag har inte orkat visa att jag egentligen är ledsen utan hållt upp med ett leende istället, men det brast så fort jag fick ett mess från min lillebror där jag fick till svar att han saknade mig med, då kom tårarna.
Jag har jobbat på som vanligt med gråten i halsen och en helt utmattad kropp, jag har suttit på blocket varje dag och kollat alla möjliga lägenheter som funnits, har vart hem till min älskade Emelie som jag kommer bo hos nästa vecka vilket jag ser fram emot faktiskt, känner att jag kommer trivas hos henne.
Måste ta mitt arsle till arbetsförmedlingen och skriva in mig där och droppa förbi hos mammas kompis och hämta mina anställningsintyg inför en en lägenhet som jag ska åka och titta på nu på Söndag vill inte hoppas för mycket men jag kan säga såhär att skulle det bli som så att jag får den då kommer glädjetårarna spruta för fullt eftersom det är i mitt kära Skogås.
Måste även ringa till banken och fixa lite papper med dom och pallra mitt arsle till soc så man kan få hjälp, krävs så jäkla mycket bara att man redan är trött i bollen. Allting känns som en enda berg-o-dalbana och humöret har verkligen tagit ut sina svängar åt alla håll och kanter, mitt ansikte har tagit mycket stryk av all stress för jag har nog aldrig haft så mycket finnar och på det världens största munsår.
Det jag tröstar mig med medans man ändå sitter och blottar sina känslor såhär så är det att jag har dock ändå tak över huvudet och mat i magen varje dag vilket jag är otroligt tacksam för, det kunde ha vart värre. Men det är som sagt när ensamheten slår till och känslorna tar över för mycket då kommer det här lilla "tycka-synd-om-mi-.syndromet" då jag helst av allt bara vill att någon kramar om mig och säger att det kommer att bli bra, för i de stunderna känner man sig enormt ensam.

Nu sitter jag här framför tv:n och äter lite sombreros och tittar på America´s got talent och ska snart bädda ner mig bredvid älsklingen som redan gått och lagt sig. Tar och skrivr några rader när jag får tid igen, men inte alltför sent det lovar jag mig själv till och med.
Take care /Elin