Tomt
Det känns så tomt, tommare än någonsin. Ord kan inte beskriva hur jag känner mig, man ser det i mitt ansikte istället.
Tårar som inte slutar rinna,en ånger så djup och tusentals frågor dyker upp, Varför?Hur?vad gjorde jag för fel? Drömmarna är bland de värsta, de är de vackraste drömmarna man kan tänka sig tills man vaknar och verkligheten slår till igen. Förtvivlad,sårad och ledsen men ändå så stolt.
Jag går framåt med huvudet högt trotts tårarna som rullar ner för kinden, jag stannar inte och låter det bryta ner mig, jag fortsätter att gå.
Jag förvånar mig själv varje dag i mitt eget sätt att tänka, jag blir stolt över mig själv och hur jag tar mig igenom saker och ting, styrkan kanske finns där ändå? Styrkan att aldrig ge upp.
Min mamma sa en gång till mig att jag kan göra vad jag vill bara jag ger mig fan på att klara av det, min underbara mamma
En annan person som också för den delen är en mamma sa till mig att jag har stora talanger och det kommer gå bra för mig vare sig det gäller jobb eller livet i sig, jag måste bara våga tro på det själv.
Den lilla flickan i mig med så stora drömmar försvann ett tag, hon tappade tron på sig själv för att alla andra sa motsattsen.
Den lilla flickan i mig känner jag utav, hon med drömmarna som hon så gärna vill ska ske.
Hon vill dansa,sjunga,hon älskar att stå på scen och känna sig hemma och ett med musiken.
I alla år har hon sett upp till en person och försökt lära sig av honom,bli lite mer som honom, men det hon inte förstår är att hon redan är där, nu måste hon bara hitta sig själv igen.
Den flickan heter Elin, och det är jag!
