Det krävs så lite
En dag i taget har jag försökt, och när jag tror att jag klarar det så krävs det så lite, så lite och det gör ont igen.
När man tror man har svaren så finns det alltid något som dyker upp, hatar detta.
Måste skriva ner det jag tänker nu innan jag glömmer när allt blir som vanligt, ytliga kommentarer kan vara snälla och fina att höra men i slutet så betyder dom ingenting.
Man kan få höra allt och så länge du inte har någon vid din sida som säger motsattsen så kommer du börja tro på det själv, det är skillnad på att tro på sig själv och att tappa fotfästet totalt. Man behöver människor i sitt liv som säger åt en att kämpa hårdare, som säger att vissa saker inte såg bra ut eller lät bra, that keeps you grounded.
Limbo, det är så det känns en riktigt äkta Inception film pågår i mitt huvud, jag är fast i limbo, vi är fast.
Det krävs så lite, en ynka kommentar och jag faller igen, ett leende och jag smälte, en låt och jag ä fast, men sen krävs det så lite igen för att bli förvånad och sårad.
Har jag rätt? Har jag fel? Stämmer det, stämmer det inte? jag pallar inte för jag orkar inte bry mig såhär mycket som jag gör, men tyvärr så gör jag det.
Jag har en känsla i min mage och jag litar på den känslan tyvärr, för det är inte som om någon bevisat motsattsen.
