Sverige=Papprenas land
Hej på er!
Hoppas någon där ute mår bra och att allt flyter på som det ska för er.
Själv går allt som i ett timglas just nu,sanden rinner sakta men säkert ner och tiden förkortas för varje sekund.
Jag har bestämt mig för att jag ska skriva om hur det går för mig nu och vad jag får gå igenom nu när jag kommer bli "bostadslös" jag vill kunna se tillbaka på den här tiden som något jag en dag kan le åt. Mina känslor är blandade, jag målar gärna upp en bild att jag är starkare än vad jag tror och att det här kommer gå så bra så, att allt kommer bli bra.
Det vet jag att det kommer bli men stark, det vete fan om jag är. På utsidan kanske men när ingen ser och när ingen vet så sitter jag här i mitt rum, tittar runt på de tomma väggarna och det massiva berget av flyttlådor som endast tillhör mig och fäller en tår.
En tår för att jag kommer aldrig mer få se den här lägenheten, en tår för att jag aldrig fick flytta på det viset jag ville, och en tår för att allt känns hopplöst när man står på fel sida och en tår av lättnad.
Som sagt blandade känslor det är vad jag har, som ett hav av känslor som kommer i vågor, ena sekunden intalar jag mig själv att det här var det bästa som kunde hända, och i nästa så är det ett utav det värsta.
Angående titeln Sverige=Papprenas land det är vad jag sitter på just nu, en hög av papper som ska fyllas i för att få hjälp, en hög som bildar flera papper med bokstäver där hälften av innehållet är sådant en 22åring inte förstår sig på.
Jag har verkligen haft tur att ha många runt om mig som varit stöttande och försökt hjälpa mig så gott de kan både med boende och flytthjälp, så misstro mig inte jag är bitter över att jag inte kan få hjälp för det får jag verkligen från alla håll, men när det kommer till hur det svenska systemet fungerar så höjer jag ett och annat ögonbryn. Jag har två jobb och en extremt låg inkomst för min ålder, självklart har jag försatt mig själv i den situationen också eftersom jag aldrig velat skriva in mig på arbetsförmedlingen till exempel, men deras hjälp kallar jag verkligen för ett skämt. De sätter en vid en dator och där får du sitta själv och inte finns det någons om kan förklara hur man gör eftersom de själva är helt omedvetna över deras arbetsuppgifter tydligen. Är det inte meningen att de är dom som ska hjälpa folk att komma ut i arbetslivet? Är det inte deras uppgift att finnas till hands när man väl behöver hjälp eller har jag missuppfattat något?
När man väl vänder sig till soc så sätter dom dig på en hög av papper som ska fyllas i om både det ena och det andra, inte för att jag klandrar dom eftersom det finns många där ute som inte vill skaffa sig ett jobb och leva på dom, men när en tjej på 22 år söker sig till dom och berättar ens situation och hur man aktivt söker både boende och jobb via internet, som sitter på en deltidsantällning och en extra anställning så kräver dom att man skriver in sig på arbetsförmedlingen söker fler jobb och ser till att det blir gjort först? Men men det är väl bara att göra som dom säger och försöka räta ut alla krokiga vägar som har legat framför en.
Som sagt, de här dagarna blir mina sista dagar i denna lägenhet och jag kommer att bo hos min bästa vän och hos min pojkvän till och från, men jag ska verkligen försöka att skriva här så mycket som det går, tror det kan vara bra för mig också om jag får skriva ut allt eftersom det är så jag fungerar egentligen. För er som hatar långa inlägg sluta läsa min blogg redan nu isåfall för det tjänar ingenting till annars. Nu ska jag lägga mig i sängen och kolla på 2½ Men, imorgon väntar mer packning och tvättning. Ta hand om er / Elin
