Nedräkning
Nedräkningen har börjat på allvar nu, sitter förtillfället i ett ganska så tomt rum som ekar så fort man öppnar käften, det är nu det börjar kännas på riktigt.
Idag har vi fått iväg hur mycket säckar som helst, fått iväg flyttlådor hem till mammas kompis och lite andra saker hem till mammas moster, och fler vänder kommer det att bli imorgon.
När jag var ute med hunden idag så började jag fundera, då började jag inse att det här blir nog sista gången jag går här med henne, kollade mig runt och insåg att jag älskar verkligen den här gatan på något sätt ändå. Insåg också att det här blir sista natten jag kommer spendera i mitt rum, det rummet som jag bott i under alla dessa år och de rummet som drivit mig till vansinne från stund till stund och det kändes faktiskt lite jobbigt att inse det.
Blev lite mer jobbigt när man började förstå att jag kommer faktiskt sakna det här, att ha hela familjen under ett och samma tak, för det här är sista natten för mig som jag spenderar tillsammans med dom vägg i vägg, och jag kan ärligt talat säga att jag kommer på något sätt sakna att höra mina bröder sitta och spela eller höra min hund skälla så man blir tokig.
Känns som en sten i hjärtat just nu, en tung sten av lite sorg över att det blev såhär även om jag intalar mig själv att det var för det bästa så är det ändå en sorg att en familj blir splittrad på det här sättet.
Jag är verkligen jätte glad för mina bröder och min pappas skull att dom fick lägenheten i Brandbergen och att dom kommer bo där framöver, för dom har ändå kämpat och lagt bud på olika ställen men lite ledsen blir jag ändå över hur min situation ser ut, självklart kommer jag kunna åka till dom och hälsa på osv vilket jag tänker göra men jag kommer tvingas att bo på olika ställen tills det löser sig för mig och min mamma.
Det är ganska så svårt att se ljuset i tunneln förtillfället men det är väl bara att bita ihop, gråta om det så behövs men det är ganska så svårt som sagt att försöka tro att "allting kommer att ordna sig, det tar bara lite tid" jag hoppas verkligen att den tiden kan gå snabbt istället och att det löser sig innan sommaren för mer än så klarar jag inte utav.
Det kan vara så lätt att säga "Du kan förändra din situation hur enkelt som helst, skaffa dig ett nytt jobb" eller " ja du vet vad du ska göra, skaffa dig ett nytt jobb" det är inte så enkelt som det låter, för tro mig jag har försökt vilket har lett till att jag sitter med två jobb just nu och kämpar ändå, jag försöker varje dag att förändra min sitts men är det något jag inte tänker göra just den här veckan så är det att söka runt efter jobb, det är tillräckligt jobbigt som det är, det är tillräckligt jobbigt att ha så många krav på sig och det är tillräckligt jobbigt att man måste gå igenom en hel del innan man kan få någon hjälp. Pappersarbete tänker jag göra så fort jag kommit till rätta, så fort jag inte känner mig stressad eller har för mycket att göra, när jag har tid helt enkelt men inte nu.
Som sagt mina känslor kommer i vågor och jag kan inget annat göra än att be för att saker och ting ska bli enklare, försöka ta mig i kragen när jag väl kommit till rätta hemma hos min pojkvän och min bästa vän och be om hjälp då. Jag ska alltså skriva under en massa papper så jag kan få försörjningsstöd och det är en hel del man måste gå igenom då, jag ska även försöka se över hur vi ska göra med inneboende kontraktet eftersom jag kommer behöva betala på något sätt hos dom båda, och sen måste jag tydligen skriva in mig på arbetsförmedlingen och söka ett yttligare jobb enligt soc, hur fan man nu ska hinna med det är en annan femma men det är väl bara att lyda och jobba ihjäl sig helt enkelt så man kan få en fucking bostad här i Stockholm.
Nu har jag inget mer att skriva för idag, ska nog försöka skaffa mig en laptop har jag tänkt så kan jag sluta tänka på att jag inte kommer ha internet under den här tiden. Skriver mer imorgon helt enkelt, ta hand om er nu väntar Big Brother.
/Elin
"Take me to the place were worries doesn´t excist"
